tankar

Jag är en såndär person som sällan pratar med andra om det som tynger mig, vilket ofta tynger mig ännu mer eftersom det skapar problem av en annan sort. Jag håller det mesta inom mig till jag håller på att explodera och inte ens då öppnar jag munnen och talar ut med någon.
För jag är rädd för att pracka på mina problem på andra och tynga ner dem med.
Det är inte det att jag är rädd för att det jag säger ska spridas vidare. Så är det absolut inte, jag litar på mina vänner. De är något av det finaste jag har måste jag säga. Och jag lyssnar gärna på deras problem när de behöver prata.

På senaste tiden har jag börjat inse att det är bättre att berätta om sina problem. Det blir inte lika tungt att bära och man känner sig inte lika ensam.
Det handlar bara om att våga och att verkligen tro på att det var det bästa man kunde göra. För det är det.
Det där med att ensam är stark gäller inte alltid.

xoxo,
Linda