om hissar och en gång när hjärtat nästan stannade

Det var någon gång runt påsk, jag kunde väl ha varit fem, sex år kanske. På den tiden bodde vi i Bergsjön i Göteborg, ett område med bara lägenhetsbyggnader och höghus så långt ögat når.
Jag och några av mina vänner skulle dela ut påskteckningar eller vad det nu var man gjorde. I alla fall gick det ut på att ringa på väldigt många dörrar. Vi blev snart klara med husen på våran gård och gick lite längre bort till ett av de stora höghusen.
Några våningar upp bestämde vi oss av någon underlig anledning för att testa hissen var och en på egen hand. Jag hade ännu inte lärt mig siffror och när det var min tur visste jag inte vilken av alla knappar som jag skulle trycka på. Så jag chansade.
Hissen började åka neråt istället för upp och jag kände paniken komma krypande. Alla mina vänner var ju där uppe! Och vart var jag egentligen på väg? Efter några evighetslånga sekunder stannade hissen. Genom den lilla glasrutan i dörren såg jag inte mycket, dels för att den var smutsig och dels för att det var så himla mörkt på andra sida. Jag tvekade en stund innan jag öppnade dörren och insåg att jag befann mig i källaren. Tårarna började ohejdbart att rulla ner för mina kinder, jag hade inte en aning om hur jag skulle ta mig därifrån. Jag visste ju inte ens hur hissen fungerade och var alltså fast i källaren i ett främmande hus.

Nu i efterhand minns jag inte ens hur jag tog mig ut ur byggnaden. Bara att jag gråtandes gick hemåt och att mamma mötte mig halvvägs, någon av mina vänner hade sprungit hem och berättat vad som hade hänt. De hade blivit nästan lika rädda som jag när de inte visste vart jag hade tagit vägen.
Det minnet kommer alltid tillbaka till mig när jag åker hiss. Trots det har jag konstigt nog aldrig varit rädd för hissar.