om sommarnätter, fnitter och en klump i halsen.

Hans ögon är varma och snälla. Ibland talar vi i telefon i flera timmar och när han ler mot mig får jag fjärilar i magen. Det händer att jag inte förstår hans skämt, men jag skrattar ändå för att inte verka dum. Jag är fjorton år och det är sommarlovet innan åttan. (Sommaren jag färgade mitt blonda hår brunt som choklad. Jag minns att han sa att det blev bra.)
En gång snuddar hans hand nästan vid min när vi sitter bredvid varandra i en soffa och vi brukar kramas varje gång vi ses. En gång somnade jag mot hans axel. Men inte mer än så.

Vi sitter på en brygga, han och jag och några till som spenderar varje dyrbar sekund tillsammans. Det är natt, eller nästan morgon kan man säga. Vi har skrattat oss igenom dygnets få mörka timmar och solen kommer gå upp om bara en liten stund. Luften luktar redan morgon. Det är rätt så kyligt och vi har på oss tjocka tröjor men sitter tätt ihop i en klunga. Någon får en idé, "Vi leker sanning eller konsekvens!" och självklart gör vi det.
Till en början spelar frågorna ingen roll, inte uppdragen heller. Person efter person frågas ut och utmanas. Alla skrattar och jag med. Det är bara en lek. Tills en fråga ställs till honom. Allvar. Vem han gillar av oss som är där. Jag vågar inte andas, kan inte. Tänk om han säger mitt namn. Han öppnar munnen för att svara. Mitt hjärta slår fortare än vad som är möjligt, vibrerar. Slår inte alls.
En annan flickas namn kommer ur hans mun. Han ler och slår ner blicken i marken. Trots det syns det att han rodnar. De andra fnissar. Jag försöker svälja klumpen i halsen med det går inte. Hör hur någon säger att de vore ett bra par. Försöker att fnittra jag med, för att inte avslöja mig. För att det inte ska synas. Synas att jag fantiserat om hur det vore om han var min. Så att ingen ska märka att något har gått sönder inuti. Jag ler medan tonårshjärtat brister.