att hitta en vän.

För bara några timmar sedan var vi främlingar. Vi hade aldrig ens sett varandra. Men nu står vi där mitt i folkmassan. Hand i hand medan tårarna letar sig ner för våra kinder. Den lämnar svarta spår av mascara och eyeliner. Musiken överröstar alla tankar och stänger ute all ångest. Världens finaste man står på scenen framför oss och vi sträcker våra fria händer upp och mot honom. Inget spelar någon roll. Det är här och nu. Leenden blandas med tårar och vi skrattar och snyftar på samma gång. De välbekanta texterna om brustna hjärtan, tonårsångest och hurricanes letar sig in i oss och det går inte att hålla emot. Det här är det finaste vi vet. Alla hoppar, trängs och trycker sig fram. Jag tappar taget om hennes hand och vi kommer ifrån varandra. Vi hinner inte säga hej då ordentligt.
Två år senare står vi på samma plats. Hennes randiga tröja är utbytt mot en sjömansskjorta och hon är lika vacker som då. Det känns självklart att vi är där tillsammans. Lika självklart kändes det att köa i tretton timmar i septembervädret. Invirade i filtar och sovsäckar. Hon kramade om mig som om det inte alls gått tjugofyra långa månader sedan vi sist sågs. Vi skrattar, sjunger högt och hon röker. Pratar om allt mellan himmel och jord och värmer våra händer runt kaffemuggar från Pressbyrån. Efter all väntan är vi äntligen inne. Nästan längst fram vid scenen. Total euforisk lycka och kaos. Dans dans dans.
Efteråt skiljs vi åt ännu en gång. Vi har bara träffats två gånger någonsin, men en sak är jag helt säker på. I publikhavet på en Håkan Hellström-konsert för två år sedan fann jag en väldigt fin vän.