om trevande händer och rusande puls och vad som blev kvar.

En trevande hand under en tjock filt snuddar vid handleden. Kanske var det bara ett misstag. Försöker andas normalt men hittar inte rytmen längre. Låtsas som det regnar. Elektricitet mot huden, pulsen i hundratio och de främmande fingrarna smeker sakta mina. Definitivt inget misstag. Vågar inte möta med blicken, än mindre slita den från tv-skärmen. Allt kanske rasar då. Som att vakna ur en dröm. Fäster den rakt fram och försöker fokusera på filmen men kan inte för allt i världen förstå vad den handlar om. Om någon frågar mig nu skulle jag inte ha en aning. Handen i min är varm och dess fingrar har flätats samman med mina. Jag vet inte alls vad det här betyder. Allt ledsamt suddas bort. Byts ut av ett oväntat bubblande lyckorus. De andra i rummet har ingen aning. Bara det får mig att le i smyg.
Efter vad som kan ha varit tre sekunder eller en hel evighet rullar eftertexterna. Rädslan över vad som ska hända nu ger sig till känna någonstans i magtrakten. Som en sorts svindel. Hisnande och skrämmande. Detta kan vara början på något fint. Förhoppningar insvepta i något varmt och mjukt.

Ljusen tänds. Blinkar till som i slow motion. Min hand är tom. Folk pratar om att det börjar bli dags att dra sig hemåt och så blir det. Alla vinkar hejdå. Kramas och skrattar. Men inte vi. Tittar ner i golvet båda två. För vi är ingenting och det som nyss hände var ingenting.Mina händer är tomma och det känns lika tomt inuti. Plötsligt har den här kvällen aldrig ägt rum.