Det som egentligen pågår.

Det är lördagskväll och jag står jag framför spegeln i badrummet. Lite senare ska jag träffa en kompis i stan och jag borde börja fixa mig, men det snurrar i huvudet och det är svårt att fästa blicken någonstans. I nästa sekund blir allt svart, benen bär inte längre och jag rasar ihop på golvet. När jag efter en stund öppnar ögonen är världen är suddig och det är svårt att andas. Försöker känna efter om det går ont någonstans innan jag sakta sätter mig upp. Inte en chans att jag kan gå ut ikväll. Mina händer skakar när jag skickar iväg ett sms och ställer in kvällens planer. Istället kryper jag ihop i sängen och försöker sova bort ångesten och yrseln. Det är inte första gången jag ställt in något roligt eftersom jag inte orkar. Trots att jag inte har ätit på ett dygn dricker jag ett ynka glas juice morgonen därpå och ger mig ut och springer i en timme.

Jag lever i min egen lilla värld, styrd av en röst som ständigt skriker åt mig att jag är fet och äcklig. En värld där siffrorna på vågen och måttbandet bestämmer hur jag mår. Där är nyckelben, revben och de där förbannade mellanrummet mellan låren värt så mycket mer än allt annat. I den världen är mat den största fienden. Hatar min kropp till tusen. Granskar varje millimeter och får bara ångest över det jag ser. Vill ändra allt. Bli perfekt. Ändrar min målvikt från femtiofem till femtio till fyrtiofem till nollnollnoll och ingenting. Sover knappt något alls. Kan inte koncentrera mig på studierna. Går på lektioner och håller mig vaken med svart kaffe. Sumpar prov som jag skriver trots att jag svimmat precis innan jag åkte till skolan. Låter meddelanden på min mobil förbli obesvarade, stänger in mig. Ligger i sängen och bara svälter. När mina vänner vill ses över en fika tackar jag nej och medan de dansar och skrattar sig igenom lördagsnätterna stannar jag hemma. För jag orkar inte. Man lever inte på trehundra kalorier om dagen, man bara överlever. Det är allt.

Jag är så fruktansvärt trött på alltihop Trött på att alltid smida planer om hur jag ska gå ner ännu mer i vikt. Planer på hur jag ska slippa undan att äta, ljuga ihop ursäkter och undanflykter. Ljuger för dem jag älskar mest på hela jorden. Hatar hur det har blivit och vad det gör med mig. Tröttheten. Ångesten. Yrseln. Svimningarna. Lögnerna. Händer kalla som is på grund av näringsbrist.
Det här gör mig inte vackrare, finare, bättre eller lyckligare. Bara så fruktansvärt jävla ledsen. Anorexi är ett levande helvete.

Efter att ha fört ett sex år långt krig mot mig själv har jag äntligen bestämt mig för att det räcker nu. Jag ska bli frisk och så är det bara. Därför svalde jag min stolthet, lät min fina mamma kontakta ätstörningsenheten och be om hjälp. Utan stöd från mina närmaste hade jag nog aldrig tagit det här beslutet. Utan dem hade jag kanske inte ens levt idag, allt var så nattsvart hopplöst och det blev bara värre. Det är en lång tuff väg att gå och jag är fortfarande sjuk. Jag är bara precis i början av min behandling och det går både upp och ner. Varje dag är en kamp och varje dag försöker jag kämpa.
Ni har nog märkt att något är fel, dels för att jag inte bloggat på ett tag och när jag gjort det så har det inte varit så glada inlägg. Just därför har jag valt att berätta för er vad det egentligen är som pågår. Så att ni vet. Kanske kan jag genom att vara öppen med det här hjälpa någon annan som är i samma situation.