Spelar det nån roll? Kanske ingen. Kanske allt egentligen.

Just nu läser jag en fantastisk bok som handlar om hur huvudpersonen tänker tillbaka på flickan som han aldrig riktigt kunde släppa taget om. Som han aldrig lyckades komma över hur många år som än gick. Det fick mig att fundera, har vi inte alla en sån person i våra liv? Någon som någon gång fick det att bubbla som sockerdricka i hela kroppen och som vi aldrig riktigt kan glömma.

Du vet vem jag pratar om. Det är jag nästan säker på att du gör, för han finns i ditt liv också. Jag pratar om pojken som alltid tog samma buss som du och som du kunde svära på tittade rakt på dig varje gång han gick på. Eller han i parallellklassen som du aldrig sa mer än hej till men som fick dig att gå omkring med att stort fånigt leende resten av dagen. Kanske pojken som bodde några hus bort på gatan där du växte upp, han som du brukade leka med när du var yngre. Bästisens tuffa storebror eller någon av hans många vänner.
Vem de än var så fick de dig att fullständigt tappa fattningen. I huvudet räknade du upp allt fint med honom, allt som du tyckte om. Gjorde långa listor om allt möjligt. Som hur ditt namn lät när han sa det och hur han inte sa det tillräckligt ofta. Det är likadant än idag trots att åren har passerat. Han är fortfarande oförstörd och fantastisk i dina välpolerade minnen. Du drömmer fortfarande om honom ibland. Om hans hand i din, hans arm runt din midja och hans huvud på din kudde när du vaknar på morgonen.
Då gjorde du ingenting åt saken och nu är det för sent. Men tankarna och de där envisa känslorna håller sig kvar. Klibbar liksom fast nånstans i bakhuvudet och du kommer fortfarande på dig själv med tankar som "tänk om". Tänk om du varit lite modigare. Tänk om du verkligen skickat det där sms:et som du skrev, raderade, skrev om igen och sparade i utkastet för att sedan aldrig skicka iväg.
Du vet och jag vet att nu finns de kvar i oss. Som utkast av vad som hade kunnat vara. Hans hand i din, hans arm runt din midja och hans huvud på din kudde när du vaknar på morgonen.
Tänk om.

Dreams feel real while we're in them. It's only when we wake up that we realize something was actually strange.

Om ni inte redan har sett Inception så tycker jag att ni ska göra det snart. Har inte kunnat sluta tänka på den sedan jag såg den i söndags. Den är storslagen!
Och soundtracket är fantastiskt. Hans Zimmer vet vad han sysslar med.
Att rollistan kryllar av välbekanta namn gör verkligen inte saken sämre.

magtröjor, spårvagnar och drömmar

Igår åkte jag till Göteborg. Min kusin Frida mötte mig på centralen och vi hoppade genast på en spårvagn som tog oss till Haga. Vi ska vara statister i en kortfilm nu på söndag så igår var det kostymprovning. Filmen utspelar sig på nittiotalet så vi fick prova en massa förskräckliga kläder och smink, men kul var det och vi skrattade mesta hela tiden.När vi var klara åkte vi hem till Frida där vi åt middag och träffade resten av mina kusiner.På kvällen gick vi på bio och såg Inception som nog är en av de bästa filmerna jag har sett. Se den!

Vi borde skratta åt allt igen, men vart är den där regnbågen?

Om en stund tar jag bussen till Göteborg för att träffa Frida. Nu måste jag hinna äta lite frukost. Hoppas att ni får en fin måndag, vi hörs imorgon! Puss

The greatest treasures are those invisible to the eye but found by the heart.

BJÖRG har gjort det igen. Förut suktade jag efter deras kaninringar och halsband med vackra inskriptioner men nu det är är min nya favorit.

stormy nights reawake the stomach ache that I've acquired

Det har varit en riktigt slappardag idag första halvan av dagen låg jag på soffan och tittade på Paris Hilton's my new best friend och andra halvan har jag promenerat med mamma, kollat på film, skrivit ett CV och planerat roligheter med Frida i telefon.

Everything we do is a choice. Oatmeal or cereal. Highway or side streets. Kiss her or keep her. We make choices and we live with the consequences.

Jag tror minsann att Pushing Daisies är den finaste, märkligaste och mest romantiska tv-serien någonsin. För er som inte har sett något avsnitt så är detta vad den handlar om:
Ned kan återuppväcka döda genom att röra vid dem, rör han dem igen så dör de för alltid. Låter han någon han har väckt till liv igen leva i mer än en minut så dör någon annan istället.
Vid sidan av sitt jobb som pajbagare hjälper han privatdetektiven Emerson Cod att lösa svåra mordfall genom att helt enkelt återuppväcka offret och fråga vad som egentligen hände. Ett av offren råkar en dag vara Neds barndomskärlek Chuck och efterson han fortfarande har känslor för henne, bestämmer sig för att låta henne leva. Deras kärlek blir ytterst komplicerad då de inte ens kan nudda vid varandra.