Just nu läser jag en fantastisk bok som handlar om hur huvudpersonen tänker tillbaka på flickan som han aldrig riktigt kunde släppa taget om. Som han aldrig lyckades komma över hur många år som än gick. Det fick mig att fundera, har vi inte alla en sån person i våra liv? Någon som någon gång fick det att bubbla som sockerdricka i hela kroppen och som vi aldrig riktigt kan glömma.
Du vet vem jag pratar om. Det är jag nästan säker på att du gör, för han finns i ditt liv också. Jag pratar om pojken som alltid tog samma buss som du och som du kunde svära på tittade rakt på dig varje gång han gick på. Eller han i parallellklassen som du aldrig sa mer än hej till men som fick dig att gå omkring med att stort fånigt leende resten av dagen. Kanske pojken som bodde några hus bort på gatan där du växte upp, han som du brukade leka med när du var yngre. Bästisens tuffa storebror eller någon av hans många vänner.
Vem de än var så fick de dig att fullständigt tappa fattningen. I huvudet räknade du upp allt fint med honom, allt som du tyckte om. Gjorde långa listor om allt möjligt. Som hur ditt namn lät när han sa det och hur han inte sa det tillräckligt ofta. Det är likadant än idag trots att åren har passerat. Han är fortfarande oförstörd och fantastisk i dina välpolerade minnen. Du drömmer fortfarande om honom ibland. Om hans hand i din, hans arm runt din midja och hans huvud på din kudde när du vaknar på morgonen.
Då gjorde du ingenting åt saken och nu är det för sent. Men tankarna och de där envisa känslorna håller sig kvar. Klibbar liksom fast nånstans i bakhuvudet och du kommer fortfarande på dig själv med tankar som "tänk om". Tänk om du varit lite modigare. Tänk om du verkligen skickat det där sms:et som du skrev, raderade, skrev om igen och sparade i utkastet för att sedan aldrig skicka iväg.
Du vet och jag vet att nu finns de kvar i oss. Som utkast av vad som hade kunnat vara. Hans hand i din, hans arm runt din midja och hans huvud på din kudde när du vaknar på morgonen.
Tänk om.
torsdag 19 augusti 2010
Spelar det nån roll? Kanske ingen. Kanske allt egentligen.
kl. 17:02
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
11 kommentarer :
Mmm, been there, done that, got the t-shirt..
Det klickar fortfarande i mig när jag ser honom ute på stan. Åhhh..
Dock är han numera gift och har en dotter.
Faen. :(
Jeg har gjort så mye feil når det gjelder han, og jeg forelsket meg altfor fort, og altfor sterkt. Nå er jeg bare lei av å tenke på han.
vad fint, satt och tänkte på en person och visst är det så, men om jag träffade honom idag skulle jag nog fortfarande vara för feg..
Jag får sikta in mig på en ny prins att drömma om..
;)
Det var fint skrivet, men jag känner inte igen mig. Har ingen sådan gammal förälskelse som jag inte kunnat glömma. Tvärtom är jag glad att det aldrig blev nåt med de där jag var "kär" i när jag gick i skolan.
Vilket underbart utkast, i så fall!
Oh, det ska jag hälsa honom! Han blir så glad då. Och väldigt generad ;)
Oh det här var fint. Och jag tror att du har helt rätt.
du har helt rätt och det här var jättefint åh åh åh han som jag gosade med förra sommaren och senare förälskad i men han vet ingenting ännu. han gillar mig. men han har flickvän nu. men jag kan inte sluta tänka på honom och drömma om honom ibland. han är en sån verkligen. min drömpojke.
jätte fint skrivet, och ja.. man tog åt sig väldigt mkt av det du skrev.. de personerna man varit kär i de får för alltid en liten speciell plats i ens hjärta :)
de kan fortfarande få ens hjärta att skena lite iväg även om det gått några år och även om det är försent..
Helt galet egentligen :)
Hmm Ville kanske? haha nääerå. Hoppas jag aldrig blir så fast i någon att jag aldrig glömmer den. Verkar så förödande!
Åh hjälp så vackert du skriver.
Fint skrivet. Väldigt fint. Känner igen mig på pricken. Han finns i samma stad och jag ser honom då och då men jag vågar aldrig göra något mer än att vinka och han vinkar tillbaka. Mer än så blir det inte.
Skicka en kommentar