det var så mörkt, den kvällen jag gick hem. jag hade hoppats på något

Doften av salta popcorn blandas med den av billig parfym och sprider sig i lokalen som ligger i källaren i byns bygdegård. Ur högtalaren strömmar musik från olika blandskivor som man fått skriva sina namn på ifall de skulle komma bort. Stolar är uppradade längst med väggen där de flesta sitter till en början. Discolampor med snurrande blinkande ljus i vackra färger förvandlar rummet med de gula välbekanta väggarna till något mer exotiskt och spännande.
Blyga, förväntansfulla och med tusen fjärilar i magen samlas flickorna på toaletterna. Klädda i sina finaste paljettklänningar, håret uppsatt med klämmor, kanske lite våfflat till och med. De ser sig i spegeln, fnittrar och lånar glittrigt läppglans av varandra. I samlad trupp går de och sätter sig på stolarna som är uppradade längst med väggarna.

Efter ett tag börjar de tuffa flickorna att dansa med varandra och resten hakar snart på. Pojkarna är fortfarande tveksamma, de äter godis och korv i bröd.
Tillslut vågar de med gå upp på dansgolvet. Dansar till en början stillsamt, ett steg åt höger och ett åt vänster. Fram och tillbaka, höger, vänster en sorts gungande svajande rörelse i takt till musiken innan de tills slut börjar slappna av.
Det skrattas, skuttas och dansas i timmar och när kvällen lider mot sitt slut byts den energiska radio-popen ut mot en betydligt lugnare ballad. Tryckare. Någon skriker ut ordet.
Förväntan byggs upp i rummet och växer sig stor nog att ta på. I min mage tycks hundra fjärilar flyga runt. Men så inser jag att alla redan har en dans, som i den där Kent-låten. Precis så. Och de där tre minuterna tills låten är slut känns oändligt långsamma och snabba på en och samma gång. Så är det över och jag hämtar min jacka och börjar gå hemåt. Kvällen hade ännu inte övergått i natt men ändå var det så mörkt. Sådär mörkt som det bara känns när man är nio år och har halsen full med tårar.
Jag hade hoppats på något.