om en värld i svartvitt

Jag brukar låta fantasin flyga iväg ibland och undrar ofta över främlingars liv. Vilka dom är och varför. Någon som får mig att fundera mycket och länge är den där ensamma mannen som man ser lite då och då. Han som tycks vara helt ensam trots att han är mitt i en folksamling. Du känner säkert igen honom, du har med all säkerhet stött på honom någon gång i ditt liv. Han finns lite varstans. På vissa ställen är han den där tysta busschauffören som inte tittar upp när du stämplar ditt kort. På vissa ställen är han mannen framför dig i kassan i matvarubutiken när du har bråttom, han som långsamt plockar upp sina varor på bandet som om ingenting spelade någon roll längre.
Eller kanske har du sett honom i mannen på bänken vid torget där han sitter dagarna ut med ett frånvarande uttryck i sitt ansikte. Ibland är han kanske en ung matematiklärare, som uppgivet skakar på huvudet och suckar när elevernas provresultat är under förväntan.
Vad har de egentligen gemensamt? De är ju inte ett dugg lika, tänker du.
Saken är den att de här männen har någon gång i sitt liv upplevt någonting som fått dem att se världen i svartvitt. Det är inte alls som med färgblindhet, för om de lät sig undersökas av en läkare skulle det inte synas på de tester man får gå igenom för att få någon sorts diagnos. De vet fortfarande skillnaden på alla färger och vilken färg allting har.
Men de kan helt enkelt inte längre se dem eller ens minnas dem. Somliga vet inte ens om vad de har förlorat eller när det hände.

Kanske var det den där kyliga morgonen i april när han befann sig på en tågstation. Vårens första blommor hade precis brutit sig upp ur jorden och sträckte sina kronblad uppåt. Ovanför honom flög en fågel som var det enda som störde bilden av den molnfria himlen.
Mannen som då var en pojke höll en flicka i handen. Bredvid henne på marken stod en brun resväska.
De talade inte till varandra och såg inte heller åt den andres håll, men deras händer talad sitt tydliga språk. Varma sammanflätade fingrar som aldrig ville släppa taget. Hennes naglar var målade med rött nagellack.
Armbandsuret på pojkens handled blev nio och ett tåg rullade in på perrongen. Först då såg de på varandra. Blygt, trots att de hade spenderat de två senaste veckorna tillsammans. Tystnaden mellan dem blev plötsligt tryckande som om båda två väntade på någonting. Han ville säga så mycket men hittade inga ord. Sekunder passerade och tillslut gav pojken henne en tafatt kram innan hon lyfte sin tunga resväska och klev på tåget.
När tåget började rulla vinkade hon genom fönstret och han vinkade tillbaka.
Det var sista gången han såg henne.


Eller det kanske inträffade det han blivit bjuden på en fest av flickan som gått i samma klass i evigheter. Han hade alltid suttit bakom henne och studerat hennes nacke.
När hon hade bjudit honom hade han blivit överraskad, för det var första gången någonsin som de hade utbytt mer än ett par ord med varandra.
Han hade i alla fall tackat ja och den dagen hade varit den lyckligaste i hans liv så här långt. (Och är nog fortfarande det efter alla dessa år)
Kvällen då festen skulle äga rum tog han på sig sin finaste skjorta och för första gången sedan den senaste skolfotograferingen, kammade han sitt hår. Han såg sig flera gånger i spegeln och konstaterade tillslut att han såg tillräckligt bra ut.
Ett kvarter ifrån huset där hon bodde insåg han att han hade gett sig iväg alldeles för tidigt och att festen inte skulle börja förrän om ett par timmar. Därför gick han in på ett café och beställde en kopp te som han var alldeles för nervös för att dricka upp.
När han äntligen kom fram till hennes hus var han en halvtimme sen eftersom han av nervositet hade vänt tillbaka flera gånger på vägen dit.
Han knackade på och dörren öppnades. Där stod hon, klädd i en blå klänning och log sitt himmelsleende mot honom. All nervositet försvann när hon sa att det var roligt att han kunde komma och lätt rörde vid hans axel. Han log tillbaka och hängde sin jacka på en krok.
En pojke med mörkt hår kom ut i hallen och lade sin arm runt flickans midja.
Hon fnittrade förtjust och sa ”Det här är David”. Hennes fnitter ekade i hans huvud hela vägen hem.

Men sådär är det kanske inte alls. Jag har ju bara fantiserat ihop allt det där. Han kanske bara har en dålig dag och kanske inte är det minsta ensam. Det är kanske bara som det ser ut.
Fast om det där verkligen hade inträffat är det klart att världen hade blivit grå, eller hur?