Det krävs så lite för att tända en minnesgnista. Egentligen ingenting. Han är självantändlig.

Jag lovade ju att berätta vad jag tyckte om den här boken när jag hade läst den. Jag läste faktiskt slut den nästan direkt efter att jag lånat den. Det var omöjligt att lägga ifrån mig den.

Det är en sorts fortsättning på den här. Vi får återigen följa Morris. Han hjärta är krossat, Betty finns inte längre i hans liv. Tanken att andra pojkar kysser henne, tar på henne är mer än han klarar. Om de möts i skolan säger de bara hej, inget mer. Som om de aldrig varit så nära varandra som de var. Morris fyller huvudet och sina hörlurar med låtar om kärlek. Det känns som om han aldrig mer kommer få uppleva det. Vad är han egentligen utan Betty?
Gunnar Ardelius skriver så vacker om kärleken, smärtan, om att göra slut och matt gå vidare. Läs den!