krig.

Jag bara måste ventilera lite. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud. Det har gått fem månader sedan jag slutade träna och började försöka bryta svälten. Har fått höra en del "Vad skönt att du är okej nu!" från folk i min närhet, men det stämmer inte alls.
Det går skakigt framåt. Vissa dagar är okej, men hur mycket jag än kämpar lyckas jag bara inte få in alla måltider. Inte ens en enda dag i veckan. Har fortfarande inga hungerkänslor så då är det ju lätt hänt att jag går allt för länge utan att äta.
Ändå känns det som att jag inte gör något annat. "Du äter cirka 700 kalorier om dagen, det är dagsbehovet för ett spädbarn." sa dietisten sist jag var där. Jag vill ju. Men det går bara inte.

Ätstörningsmonstret finns kvar i mitt huvud och skriker precis lika högt som innan. Hon har funnits där så länge och vägrar ge sig av. Allt jag kan göra är försöka att inte lyssna. Gå emot tankarna om att inte äta, tvångsmotionera eller kompensera. Men allt för ofta finner jag mig själv tillbaka på ruta ett igen.
Det är många dagar fulla av panikattacker, kritiska blickar i spegeln och hopplöshet, även om jag inte visar det på ytan.

Det jag vill försöka säga är att jag faktiskt inte på långa vägar är frisk än. Jag krigar varje dag.