Never be sad for what is over, just be glad that it was once yours.

Hjärtekross... Det låter som en, om än smått morbid, godissort. Men det är inget sött alls, snarare raka motsatsen.
Det gör hemskt ont.

Världen som nyss var svept i ett rosa skimmer blir plötsligt svartvit, mörk och hemsk.
Man låser kanske in sig på sitt rum i flera dagar och låtar som Håkan Hellströms Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig och Kärlek är ett brev skickat tusen gånger blir soundtracket till ens liv.
Man kanske isolerar sig från omvärlden, slutar äta, somnar varje natt på en tårvåt kudde för att vakna på morgonen och hoppas att allt bara var en mardröm.
Blir livrädd för att lita på någon igen och svär på att aldrig låta känslorna rusa iväg igen.
När man vandrar på trottoarerna hatar man hösten och regnet för att det målar upp en perfekt bild av hur man känner sig inuti. Det känns som om vinden aldrig någonsin förut har blåst så hårt och obarmhärtigt.
Nästan varenda människa på jorden hamnar förr eller senare i en liknande situation.
Det gör förbannat ont.

Det jag försöker säga är att hur omöjligt det känns så går det över. Hur många tårar, sorliga låtar och ensamma nätter det tar så kommer man tillslut över det.
Man tar sig samman, och inser att den enda vettiga tanken är att ni var perfekta för varandra precis just då.
Jag lovar att en dag kommer du till och med kunna plocka fram minnet av det som varit och le åt det.